Fan. Fan. Fan. Jag visste att det här skulle hända. Bara för att någonting går bra för en sekund så måste något naturligtvis hända. Nu är jag sjuk, igen. Började som en vanlig förskylning för drygt två veckor sen, som sen bara blev värre och värre. Och nu sitter jag då här med alla jävla symtom som får mig att både gråta och skrika. Imorgon ska jag jobba, första dagen, och så mår jag såhär. Vill verkligen visa vem jag är och vad jag går för men är det ens möjligt utan ipren? Nope. Fortsätter saker och ting såhär måste jag ta mig till närakuten, blir kul att spendera några timmar där. Hellre där än här iaf, här är jag ensam och helt fucking jävla övergiven. Kul som fan. Hatar att vara sjuk, blir som ett litet barn som vill bli omhändertagen. Men inte nu längre, så fort man börjar gnälla lite smått så blir folk arga. Ska aldrig mer yttra ett ord om mina problem till er mer iaf.