Otacksam, jo tack!
Det finns så himla mycket jag ville skriva när jag började. Men sen insåg jag när jag väl hade skrivit det att det var inte alls vad jag ville säga. Varför är vi så himla upptagna med det negativa i livet, istället för att glädjas åt allt det positiva! Varför säger jag att jag vill flytta hem till mina föräldrar så fort som möjligt när jag egentligen borde vara och ÄR så otroligt tacksam över att jag har ett tak över mitt huvud, att jag kan äta när jag är hungrig och att jag inte behöver vara orolig för att inte ha någonstans att bo imorgon. Varför skriker man åt dem som gjort så mycket för en, givit en trygghet och kärlek när de egentligen inte behöver göra det? Varför inte bara säga tack. Varför vill jag skriva att den senaste tiden har innehållit en hel del prövningar och svårigheter när de också givit mig så mycket kärlek, uppskattning, värme, trygghet. Ja listan fortsätter faktiskt. Jag sitter här dag in och dag ut och tjatar, jag driver inte (!), över att jag inte har ett jobb och att jag inga pengar har. Det känns så löjligt när jag tänker på hur jag varit den senaste tiden, när jag har så mycket gott i mitt liv. Så jävla löjligt.
Nej nu ska jag gå och laga lite mat här hemma till min familj, hoppas att det gör dem glada :) Ha en bra dag!
Många pussar och kramar!
Du gör mig lycklig.
Min mami"
Helkonstig måndagskväll.."
Stackars lilla mamma, älskar dig!
Littlebrother"
Lillebror är äntligen hemma, och konstigt nog luktar han till och med lumpen!! Kan inte riktigt sätta fingret på lukten i sig, men det luktar lite mellan gammal gubbe och dammiga kläder. Vet inte vad som händer med honom där borta i lumpen dock för ungen vägrar ge mig en ordentlig kram och som svar säger han naturligtvis att det antingen är gay för killar att kramas eller att man inte gör sånt när man går i lumpen?? Fjantbarn! En annan grej som verkligen får tiden att stanna är att så fort Philip kommer hem och vi sätter oss vid matbordet börjar han och pappa gå igenom alla militära termer och dela en massa minnen, det är nästan att man börjar skrika, eller gråta för den delen. Gaah! Men han är hemma nu igen och det är så klart härligt och även fast den ungen inte vågar säga till storasyster att han saknat henne så vet jag ändååå att så är fallet, jag bara vet!
Dags för lite smyckestillverkning! :)
Pussisar
