Nu ska ni få höra vad som verkligen skrämde upp mig igår! Fick en liten inbjudan att komma över och fika med Johanna och Markus, inget jag tänkte allt för mycket på förutom hur trevligt det skulle vara med lite vettigt sällskap! Så när vi sitter där tillsammans; de två i kökssoffan och jag på en stol mitt emot. Så tittar de lite underligt på varandra och sedan på mig, tänkte väl kanske inte så mycket på det i det ögonblicket men nu i efterhand borde jag ha reagerat. Markus börjar berätta hur Pernilla och Fredrik hade frågat dem om de ville flytta in hos dem i lägenheten i Gottsunda, och jag skrattar lite smått och frågar vad de svarade. Så kommer bomben .. "Vi sa ja, vi ska flytta ihop". Resten av allt prat som försiggick dem emellan hörde jag inte så mycket av, försökte mest hålla tårarna borta för att inte någon skulle ta illa upp och bli förbannad på mig. Allt känns så väldigt luddigt från de där 20 minuterna; allt prat om att de var redo för nästa steg, att de skulle till IKEA och köpa möbler de behövde och att de redan börjat fylla på förådet med nödvändigheter till den närstående flytten bara flöt ihop till ett oigenkännligt svammel.

Jag kunde höra mig själv upprepa samma fras om och om igen, "Menar ni allvar, är det sant, på riktigt??", samtidigt som mitt grepp om tekoppen hårdnade och ögonen fortsatte att fyllas med tårar. "Är ni allvarliga". Mitt i den här sörjan hör jag Markus säga något i stil med, "Du kommer hata mig om 10 sekunder", varpå han börjar räkna ned. Så mycket tankar vimmlade omkring i mitt huvud och jag bara väntade på att de skulle säga att de har förlovat sig eller att de ska ha barn. De längsta 10 sekunderna i mitt liv. Snälla säg det inte, låt mig bara vakna upp och finna att alltsammans bara är en dröm! "Vi skojar bara, vi ska inte flytta ihop" varpå en lättnadens suck hörs från mig och den klump i magen som smärtat mig så djupt försvann - men inte helt.

Bästa april/september skämtet någonsin - nästa gång kan ni ju lura folk att ni ska ha barn .. Hatar er båda!

Det värsta av allt var känslan av att jag kommer vara tvungen att bo hemma för resten av livet, 4,5 år det vill säga och att Johanna som är yngre än mig får chansen att flytta hemifrån före mig. Det är underbart att ha så hjälpsamma föräldrar som mina, men att vara den enda som fortfarande bor hemma när alla ens vänner flyttar hemifrån - det känns mindre bra.