Alltså det är sjukt egentligen hur allting verkligen kretsar kring kärlek hela tiden, det är som en inprintad instinkt hos oss människor att varje sekund söka sig efter kärlek och närhet och om något sådant inte hittas sprider sig en känsla av uppgivenhet hos oss. Är inte det allt bra lustigt hur jag varje gång jag träffar min bästa kompis att detta är det huvudsakliga samtalsämnet, innebär det att jag är lika patetisk som alla andra eller att jag följer det som jag fått lära mig är rätt, mitt slutliga mål för fullständig lycka? Vad ska jag säga, jag saknar det jag innerligt önskar finna men som jag fått lära mig inte beror på andra människor utan att det endast beror på mig själv. Det är sanningen, bara att jag har valt att se saker och ting ur andra perspektiv - och inte alltid sanna. För att inte beklaga mer om det har jag bestämt mig att göra något åt saken, det är väl det som är poängen och en annan instinkt - är något trasigt, laga det.
     Tittade på S.O.S familj i onsdags och blev inspirerad av Mia Törnblom som var där och pratade om att stärka sitt självförtroende, så varje kväll innan jag går och lägger mig skriver jag ner några saker som jag är tacksam för. Det behöver inte vara särskilt djupt eller poetiskt men sannerligen ska det vara sant, jag avslutar sedan med att skriva något jag är bra på eller något som är bra med mig. Knasigt, jag vet!

Oroar mig lite inför morgondagens samtalsövning där vi kommer få simulera ett utvecklingssamtal på 7 minuter inför klassen, genom att hantera ett problem utifrån olika modeller! Hoppas att det går min väg!

Puss och Kram ^^