Okej, så jag gjorde två omtentor under samma vecka. Strax efter att jag legat däckad i körtelfeber som lämnade mig trött och sliten. Det blev därför inte särskilt mycket plugg innan tentorna och nu har jag precis fått veta att jag inte klarade den första, vilket jag verkligen trodde jag skulle göra. Den andra tentan kändes som att den inte alls gick bra och nu har jag ännu mer restuppgifter kvar vilket säkert kommer påverka mitt studiemedel. Det känns som att allt håller på att gå åt helvete. Har världens klump i magen som vägrar försvinna, avskyr att känna såhär. Nu måste det bli någon förändring snart, såhär kan jag inte fortsätta. Nu jävlar får någon ta och sparka mig i röven så något händer, inget mer latande från min sida! Jag vet allvarligt talat inte var Therése tog vägen, var tog den där morgonpigga tjejen vägen som älskade skolan och som gjorde sitt yttersta i allt? Nu är man uppe på nätterna och stökar och sover bort halva dagen, gör inget som inte är allt för nödvändigt och ligger hellre och kollar på teve och leker med datorn än att plugga. Vad fan har hänt med mig?!?

Det enda som känns bra just nu är det faktum att jag har min Joacim i mitt liv. Du lyser upp min vardag. Jag älskar dig.

Haha det är roligt det här med vänner, att även fast man inte skrivit på över tre veckor så är det fortfarande ett fåtal människor som går in varje dag för att kolla ifall den lata jäveln har gått in och uppdaterat - men icke! Alltså sitter här och tittar på de senaste facebook uppdateringarna - japp, här har ni en riktig facebooknörd. Och där får man läsa om alla vänner i min ålder som är ute i världen och upptäcker nya och spännande platser, precis vad jag vill göra! Funderar över var jag skulle åka, vilket är det första landet jag vill upptäcka och vilket är min slutdestination (Sverige är exkluderat, det är det givna slutmålet). Jag tänker på allt jag skulle vara med och uppleva och alla härliga människor jag skulle träffa och alla minnen jag skulle skapa. Sen vaknar jag upp ur min drömkoma till ett regnigt Sverige med två veckor kvar till kursstart, ett helvete som kommer fortsätta i 2 ½ år - minst! Det vill säga ifall jag inte ändrar min inriktning, igen och för hundrade gången. Hela mitt liv känns så bestämt. Jag vet att jag kommer plugga i så och så lång tid, jag vet vad jag kommer syssla med fram till den tidpunkt då jag inser att jag inte vill undervisa resten av mitt arbetssamma liv. Vet inte vad som hände? Visst känns det bra att veta när jag är klar med plugget att jag har en utbildning att stå på, att jag inte behöver stå där när jag är 24-25 och inte veta vad jag ska arbeta med. Men samtidigt känns det som att jag missar chansen att åka ut och uppleva allt det där som mina vänner just nu gör!

Aja, det var mest en liten tanke. Nu ska jag bege mig upp till affärn och handla lite, idag är det jag som gör maten här hemma.. Blir nog lite nördande framför datorn och The Sims Drömjobbet (!) innan älsklingen kommer hem för då blir det mys! :)





Ciao!